Perspektiv

Information om socker och näring


Okunskapen breder ut sig

Av samhällsforskare Johannes Andersen, lektor, Aalborgs Universitet, Danmark.

Information är en förutsättning för kunskap. Men produktion och distribution av information är bara en sida av saken. Som mottagare ska man också kunna uppfatta, sortera och sammanställa informationen. Här stöter många i dag på minst ett hinder. Grindvakterna som filtrerade information och skiljde ut det obetydliga från det betydelsefulla finns inte längre.

Smiley – bitter okunskap
Min lokala slaktare har en grön elit-smiley, den danska detaljhandelns ”utmärkt”-symbol. Den har han haft länge. Och jag handlar hos honom så ofta jag kan. Det ger många gånger tillfälle till ett trevligt samtal med dem som arbetar i den lilla butiken. Härförleden hade något hänt. Den gröna elit-smileyn hade försvunnit och ersatts av en mer återhållsam smiley.

Jag såg det bara inte. Det gjorde jag inte heller vid nästa besök. Och så höll det på ett tag. Tills jag en fredagseftermiddag stod i kö. Då läser man ju allt, från texten på en äggförpackning till namnet på gummiband och etiketten med det danska livsmedelsverkets märkning. Där upptäckte jag att elit-smileyn var borta.

Först blev jag glad över att få veta att det hade varit problem. Inga större problem, men tillräckligt för att butiken hade fått ändrad status. Det är bra att få veta sådant. Samtidigt har ju butikerna något att rätta sig efter, även om de gärna skulle göra allting korrekt, även utan en byråkratisk märkning. Men vid närmare eftertanke blev jag tveksam. Hur skulle jag göra, om jag inte längre ville handla hos den lokala slaktaren? Då skulle det bara vara att ta reda på information om alla de andra butikerna i närheten. Och skulle jag då få all den senaste informationen, eller skulle någon av butikerna ha fått ny status, omedelbart efter att jag hade tagit reda på mer om den? Hur långt skulle jag sträcka mig? En omfattande och strid ström av kunskap ger med andra ord inte bara trygghet. Den ger också en ständig känsla av, att man kanske inte har fått veta allt.

Paradoxen – mer information skapar okunskap
Det råder inga tvivel om, att information är en förutsättning för kunskap. Det är nödvändigt med upplysningar om form, färg, figur eller vad det nu kan vara, om man ska kunna veta något om något. Men produktion och distribution av information är bara en sida av saken. Som mottagare ska man också kunna uppfatta, förstå, sortera och sammanställa informationen, så att den blir till kunskap. Man ska med andra ord ha erfarenhet och redan inhämtad kunskap, för att kunna bearbeta all information. Här stöter många i dag på minst ett hinder.

För det första bombarderas vi med information. Oerhört mycket information görs direkt tillgänglig för alla och envar, till exempel via internet. Och mängden blir allt större. Bara mängden information gör att allt blir omöjligt att överblicka och hantera. Det är ett hinder, och det gör att allt måste filtreras och prioriteras(1).
Dessutom är det så, att just för att det är internet som är plattform och kanal, så handlar det ofta om oredigerad information. Alla kan agera avsändare till en publikmassa och därmed till många man inte känner. Och mottagarna kan komma över den sämsta och mest oprecisa informationen, utan att veta att så är fallet. Det är ytterligare ett hinder. Bearbetningen av all information kräver med andra ord förmåga till källkritik(2).

Detta skapar minst två former av okunskap. Den ena är medvetenheten om, att det finns en massa information, som man inte har satt sig in i. Information man har tillgång till, men som man ändå inte förmår tillägna sig på allvar. Inte minst eftersom det i praktiken handlar om något näst intill oändligt.

Den andra formen av okunskap hänger samman med upplevelsen av att det är nödvändigt att prioritera och redigera. För vad är det nu för logik man ska redigera och prioritera utifrån? Kunde det göras annorlunda, med ett annat resultat?

Här handlar det om en paradox. Enorma mängder information skapar allt större okunskap. Den principiella tillgången till mer insyn står ständigt i konflikt med vardagens och individens praktiska begränsningar. En paradox som de flesta i fallet med inköpen hos slaktaren ovan är mer eller mindre medvetna om.

Grindvakter – bildning och redigering
Ökningen av informationsmängden och den allt större tillgången till information överallt i samhället sker i en process där klassiska grindvakter samtidigt försvagas. Det handlar om grindvakter som – utifrån tro, tradition eller kollektiva normer – kan filtrera information och skilja ut det obetydliga från det betydelsefulla. Det är en process som har minst två sidor.

Å ena sidan hjälper grindvakterna till med att ge människor perspektiv på tillvaron och en trygg bas i relation till omgivningen och den framtid de går till mötes. Å andra sidan är det också den väg de använder för att säkerställa sin egen makt. När de kan ge människor perspektiv på tillvaron finns det skäl att respektera dem och därmed acceptera deras maktposition.
Grundskolan är också en av de traditionella bastionerna, baserad på allmän utbildning och förankrad i lokalsamhället. Grundskolan ger i princip både insikter om vad som är värt att veta i allmänhet och vilka grundläggande lokala traditioner och sanningar som det kan vara bra att hålla sig till. Även här handlar det om en institution som bildar människor genom att ge dem insikter om bastioner, grindvaktsfunktioner och perspektiv att umgås med varandra i olika gemenskaper.

Ämbetsmän har fungerat som grindvakter. De viktigaste var ”tjänstemän”. Som offentligt anställda var det deras plikt, att tjäna det offentligas intressen, utan att se till särintressen. Det kunde vara poliser, tulltjänstemän, militära ledare eller byråkrater som i denna process främst skulle stå för traditioner och en rad grundläggande regler för den offentliga tillvaron.

Flera olika organisationer har också fungerat som grindvakter. Det gäller politiska partier, fackföreningar, yrkesorganisationer, loger, lokala föreningar och rörelser, till exempel scoutrörelsen. Även här har det funnits massor av riktlinjer för förnuft, allmän kunskap och klassiska perspektiv på ett gott liv och en bättre tillvaro.
I förlängningen bör också nämnas, att medierna i stor utsträckning har fungerat som många av dessa organisationers praktiska, förlängda arm.

Detta oberoende av om det var en agiterande ambassadör, partipressen eller public service, som exempelvis Danmarks Radio, vars namn i princip säger allt. Här handlar det om en institution vars syfte är just att förmedla relevant information och upplysningar med relevans för samhället till landets medborgare.

Grindvakterna har traditionellt sett fungerat som ramar för bildning och utbildning i en social gemenskap, präglad av både enighet och skillnader. Samtidigt har de medverkat till att sortera och redigera den allt större mängd information som människor erbjuds. Det handlar här om just grindvakter, eftersom de har fungerat som auktoriteter som har låtit viss information komma i centrum och annan försvinna i mörkret på grund av att den inte har passat in i de grundläggande värderingarna, traditionerna och normerna(3).

Människor har i stor utsträckning haft dessa grindvakter som naturliga redigeringsinstanser som har gjort det möjligt att få tillvaron att hänga ihop och bli meningsfull, trots enorma mängder information som ständigt utmanat givna världsbilder och perspektiv. Slutligen har de varit en grund för en utbredd ömsesidig tillit människor emellan(4).

Grindvakter utan grind
De traditionella grindvakterna har av flera skäl inte längre samma betydelse i det moderna samhället som tidigare. Grundskolan har blivit en ram för kompetensutveckling, utifrån eget institutionsval. Ämbetsmän har blivit lönearbetare med mer eller mindre snäva yrkesintressen, inom givna juridiska ramar. Och organisationer och medier har blivit till många olika projekt och institutioner på jakt efter uppmärksamhet hos en publik som de är ekonomiskt beroende av(5).

Det är kort sagt inte minst ett resultat av en ökande individualisering i samhället, som återigen är starkt förankrat i större rörlighet och högre utbildningsnivå. Därtill kommer att globaliseringen utmanar traditioner och vanor, samtidigt som den allt mer lättillgängliga, ökande informationsmängden har visat på grindvakternas begränsning i praktiken. Den enskilda individen kommer i allt högre grad att själv bestämma vad som är viktigt och varför, samtidigt som detta blir allt svårare till följd av all den information man hela tiden har att ta ställning till(6).

I praktiken betyder det att grindvakterna blir allt mer pressade av människors önskan om att vilja och kunna själva. Något som visar sig i sjunkande medlemstal, allt mindre respekt och tillit, flyktiga relationer och jakten på att uppfylla relativt snäva personliga intressen(7).

Okunskapens tillstånd
Detta är en identifiering av okunskapens tillstånd: människor konfronteras med oöverskådliga mängder information och svaga perspektiviserande auktoriteter eller institutioner som kan skära igenom och pejla perspektiv som gör det möjligt att agera och skapar ett visst sammanhang i saker(8).

Okunskapens tillstånd är alltså synonymt med framväxten av ett grundläggande behov av att få riktning och perspektiv utstakade i förhållande till den enorma mängden information och upplysningar som människor dagligen möter i alla medier och kanaler, men med plats eller respekt för det individuella valet. Utan hållpunkter är det, som nämnts ovan, omöjligt att omsätta all information till kunskap och därmed till något som kan få betydelse för vardagslivet(8).

Maktlöshet och självtillit
Ett alltför omfattande informationsflöde är förknippat med maktlöshet. Och med insikten om den egna ofullkomligheten: Jag vet att det är mer och mer som jag inte vet något om. Denna maktlöshet kan sedan vara produktiv på så sätt att man helt logiskt hanterar tillvaron mer innovativt.

Man provar sig fram. Man experimenterar med perspektiv och information, så som är fallet med till exempel massor av vidarebefordrade Youtube-videor, som kan medverka till skapandet av ett unikt universum utifrån vad man väljer och avstår ifrån, i någorlunda samma riktning.

Det populära är med andra ord inte bara ett resultat av iscensättande, erfarenhet och tur, utan också av exempelvis interaktiv registrering av aktiviteter på internet, där populära evenemang och beteendemönster kan resultera i nya populära positioner. På så sätt kan den enskilda användaren också spela en roll genom att aktivt välja och avstå från olika saker, registrerat och systematiserat i den digitala logiken.

Maktlösheten går med andra ord hand i hand med makten. Tyvärr är det maktlösheten som tar störst plats. Enbart på grund av att det hela tiden kommer ännu mer information. Men makten är också viktig, eftersom erfarenhet av innovativ hantering av mer eller mindre slumpmässig information kan ge självtillit hos de aktiva som just genom aktivitet och kommunikativ bekräftelse av andra aktiva kan forma tillfälliga sammanhang och perspektiv.

I detta tillstånd är det flexibla och det innovativa centrala krafter. Det är inte många som tror att man kan finna de vises sten i form av fundamentala och bildande sanningar. Men man blir ändå allt mer övertygad om att det spelar roll hur man når fram till givna tillfälliga perspektiv för vardagen.

Denna individuella och innovativa makt är samtidigt en utmaning för etablerade maktinstitutioner. Å ena sidan kan information hela tiden hota dessa institutioner med avslöjanden, kriser och skandaler. Enbart i kraft av misstanken. Det öppnar för allt lösare sammansatta och sårbara institutioner, till exempel i välfärdsstaten där man i allt större utsträckning befarar att information om bristfällig eller felaktig vård och behandling kan komma upp till ytan. Det är något som bland annat läkare, sjukhus och vårdinrättningar märker, eftersom de har haft en tradition av att vara nära nog ofelbara(9).

De enorma mängder information som strömmar in i närheten av människors horisont skapar i samma veva en upplevelse av maktlöshet och makt. Där tonvikten på de många olika kommunikationsflödena inte bara kan leda till att den enskilde drunknar i skräppost, utan också till ömsesidig och bekräftande kommunikation, där den lyhörda uppmärksamheten mellan mottagare och avsändare kan fungera som produktiv makt, med bud om nya, populära och dynamiska perspektiv i en föränderlig värld.


Referenser

1. Andersen, J. (2009): De barnagtige. Rundt i den moderne uoverskuelighed.
Aarhus: Hovedland.
2. Keane, J. (2013): Democracy and Media Decadence. Cambridge:
Cambridge University Press.
3. Nielsen, H. K. (2014): Æstetik og politisk offentlighed. Aarhus: Klim.
4. Torpe, L. (2013): Det stærke samfund. Social kapital i Skandinavien.
Frederiksberg: Frydenlund Academic.
5. Hedges, C. (2009): Empire of Illusion. The End of Literacy and the Triumph of Spectacle. New York: Nation Books.
6. Andersen, J., S.L. Clement & N.N. Kristensen. (2011): Kunder i politikken.
På sporet af den forbrugeristiske medborger. Aarhus: Hovedland.
7. Root, A. (2007): Market Citizenship. Experiments in Democracy and Globalization. London: Sage.
8. Couldry, N. (2012): Media, Society, World. Social Theory and Digital Media Practice. Cambridge: Polity press.
9. Salomonsen, H.H. (red.). (2013): Offentlig ledelse og strategisk kommunikation. Köpenhamn: Jurist- og Økonomforbundets forlag.